Klockan är alldeles för mycket

och jag sitter med min kära pojkvän och nördar data.
Han spelar WoW och jag spelar facebook-spel, borde söka hjälp för det fan :).


En dikt jag faktiskt skrev igår, eller kan man kalla det dikt?




Orden bara väller ut, vet inte jag ska säga. Ingen aning om vad jag ska skriva.
Jag vill spy, jag vill spy upp all verk.
Vill spy upp orden som aldrig vågar sig ut ur min mun.
Vill spy upp orden som aldrig hittar ut, jag vill inte ha dom där.
Med dom kan jag inte tänka klart,
även fast det är saker som ska vara ganska uppenbart.
Jag vill skrika men det kommer bara viskningar ut ur munnen.
Salivet blir som klister och läpparna blir som lama.
Min kropp är ur funktion och du har kontrollen.
Ge mig tillbaks den, jag behöver den.
Du vet vilka knappar du ska trycka på,
men jag vet inte hur man får tillbaks kontrollen.
Vet inte hur man andas,
utan att kvävas.
Det är som ett grepp,
ett grepp man inte kan ta sig ut ur.
Man bara kvävs, utan att kunna göra något åt saken.
Ingen är perfekt,
alla har något som är defekt.
Jag är defekt,
inte ur funktion.
Och jag är  inte trasig,
bara lite mindre hel.
Det är skillnad.
Jag kan göra skillnad.
Bara jag vill,
bara jag orkar.
Men du har kontrollen,
just nu.

Vem är du, vart är du, hur är du.
Hur kan du, ha kraften över mig?


Snälla.


 ©  PoesiMonstret