blä!

 Mina dagar är trisstesiska, finns väl inte ens ord som heter så?

Du är så långt bort, men ändå så nära.
Jag kan inte se dig, men jag kan höra dina andetag.
Ljudet som får huden att spricka, ljudet som får hjärtat att studsa.
Dom ljuden kan bara du framkalla.
Jag vill veta, men jag vill också glömma.
Jag vill se, men jag vill bara blunda.
Jag vill kunna hänga med, men jag vet att det slutar med att jag stänger av.
Jag vill kunna ge, men jag hinner inte för du bara tar.
Jag är förvirrad far, vad är det du inte ser?
Ser du inte mina tårar, ser du inte att mina vingar inte vill mer.

© PoesiMonstret